Livet i Myanmar (Burma) som volontär, från det stora till det lilla.

Kvinnan i South Dagon..

För två dagar sedan blev vi hembjudna till en kvinna i församlingen som bor i South Dagon. Kvinnan möter oss vid bilen och vi tar följe till hennes hus. Hon öppnar en större stålport som leder oss vidare genom en smal gång fylld med massa verktyg och stora maskiner. Det är trångt att ta sig förbi. Huset är byggt i två plan och på 1:a våningen finns en verkstad. I verkstaden sitter det fem män på stolar placerade i en rund cirkel och de tittar på oss lite skumt. Till synes går det tre getter runtomkring dem och betar. Vi tar oss upp för en brant trappa, utan räcke, till 2:a våningen. Kvinnans två barn, knappt två och fem år gamla, springer bakom oss och slingrar sig snabbt förbi som om vi inte går tillräckligt snabbt. Mannen i huset säger att han ramlat ner för trappan vid två tillfällen och varit nära på att mista sitt liv. När vi väl kommer upp möts vi av att det ligger saker överallt, precis överallt. Allt från kläder till byggmaterial. Huset har inga väggar och de finns varken tillgång till kök eller toalett. Jag börjar känna att det är svårt att hålla tillbaka tårarna, men av respekt för familjen håller jag dem tillbaka. Mannen berättar att de hyr av den som äger verkstaden. Familjen behöver för tillfället inte betala någon hyra och i gengäld måste de vakta över tomten. Om det skulle bli inbrott måste de stå för kostnaderna, ifall något skulle bli stulet, vilket gjort att någon alltid måste befinna sig i huset.

Vi alla slår oss ner på en matta. Kvinnan och barnen ordnar med kaffe som alla bjuds på förutom dem själva. Jag räcker min kopp till henne och hon nickar att den är min. Trots miljön omkring oss, sprids en glädje i rummet. Vi utbyter roliga historier och rummet fylls av skratt. Efter ett litet tag vänder sig både jag och Axel till William och säger att vi är ledsna över hur familjen bor... - "de har i alla fall ett hem" säger William med en ödmjuk röst.