Varför vill ni inte bo i Downtown?

Idag hade vi lektion i burmesiska och vår lärare brukar nästan säga innan varje lektionen med en skamsen röst: "Jag tycker synd om er, tänker på er ofta, på hur ni bor i ett land där strömmen går till och från och ibland har ni inget rinnande vatten. Ni kan inte heller köpa er svenska mat. Varför vill ni inte bo i Downtown? Det är så fint och mycket västerlänningar bor där". Varje gång svarar vi: "men vi trivs här. Huset är fint och vi klarar oss utan ström, det är ju ändå inte ofta den går. Vi brukar ju fylla upp vatten i stora baljor så det finns alltid i reserv och den burmesiska maten älskar vi". Samtalet brukar sluta med att han suckar och skrattar till.

Så som vi känner medlidande för vår lärares situation och vardag känner han för oss. Men skillnaden är att vår är annorlunda, den är tidsbegränsad, vilket kanske gör att vi har olika perspektiv. Vi har ett "mål" med vår vistelse och ett "mål" har ju alltid ett slut, eller hur? Men vad händer om du är "mål-lös" och det är din verklighet?